Jag tänker...
Jag känner mej glad, det är inte det. Men just nu på kvällen kom ja in i en såndär "tänk grop".
Jag måste säga att jag är tacksam över att ja fått känna mej glad i flera dagar nu, mitt humör går verkligen upp och ner, och har väl alltid gjort. Men sista åren har varit alldeles för deppiga, buäh. Framtiden känns dock ljus, jag är oftare glad nu iaf, och kommer inte lika ofta in i skit perioder. Jag hoppas det kommer fortsätta så.
Det är så mkt man inte vet om varandra, även vänner emellan. Visst är det sjukt hur mkt en människa kan dölja för en annan. Vissa människor lever ju verkligen dubbel-liv. Familje far i ena och mördare i andra. Det är sjukt.
Vi skaffar oss ju alltid en uppfattning om varje ny människa vi möter och tänk va fel man har ibland.
Jag är nog ganska fördomsfull, det skulle jag nog säga. och ja dömer nog ofta folk efter utseende och kläder osv.
Jag vet inte ens vilka alla är ( för det är konstigt nog ganska många) som sitter och läser allt blabb ja skriver, men det finns säkert dom som inte känner mej.
Du kanske läser för att du är en vän eller bekant och vill hålla koll på vad ja gör? Eller läser du kanske för att "smyga" på mej av någon anledning? Vem du än är så har du förmodligen en uppfattning om vilken slags person du TROR att jag är. Frågan är ju om jag ÄR den personen?
Jag har alltid varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om mej... Jag har ofta varit en såndär "mes" som försöker vara alla till lags. Men va hjälper det när folk ändå tror och tycker det dom vill. Tänk vad mkt SKITSNACK man talar och får höra i sitt liv. Å ofta är det ju mer om folk man INTE ENS känner. Är det inte sjukt?
Jag är en riktig MES. Jag måste börja stå på mej, och stå för vad JAG tycker. Jag är verkligen inte snyggast i världen men jag är nog inte "fulast" häller. Jag ska försöka sluta tänka att alla på stan tittar på mej å skrattar åt mej för att jag är ful,fet och kobent haha. Jag skrattar nu, men varje gång jag går förbi folk på stan får ja ångest. Men vem bryr sej egentligen om mej? Och även om alla tänker så, så får det väl vara deras "problem". Nä, jag är verkligen inte nöjd med mej själv, framförallt inte med vad ja GJORT med mej själv. (och då menar jag inte tatueringar o dyl.) Men det är nånting jag jobbar på. Det där med "sköt dej själv och skit i andra" är egentligen ganska bra. Fast ja tycker ju om andra människor, det är inte det. Men man ska inte bry sej så mkt alla gånger.. Jag önskar ja kunde gå på stan utan att ha panik och utan att vara rädd för att träffa div. ex lr FAN OCH HANS MOSTER.
Det här är JAG, och nä, jag är nog inte så "ball" som ja kanske ser ut ibland.
Jag har gjort mkt dumt, men jag har gjort mkt bra oxå.
Jag ska bara försöka lära mej att leva med mej.
Hoppas du kan leva med dej?
/vickan
Tänk om ja fick vara en liten hund, så ja slapp tänka så mkt.
Det var djupt. Håller med dig oxå. Det svåraste är att acceptera är sig själv. Det kan verka så enkelt och självklart ibland och så svårt så svårt och ouppnåligt ibland. PÅ vissa fronter i livet kan det ju gå bra men andra känns mer som nåt man vill gräva ner och hoppas på att ingen nånsin kommer att hitta. Men det är som du säger, jag är jag och allt bra och dåligt ryms i mig. Det är det som är mig! Förhoppningsvis kan det bli mer av det bra och mindre av det dåliga. Förhoppningsvis så blir det bättre och bättre ju äldre och klokare man blir. Förhoppningsvis kan man sluta gräma sig över vad man sa eller inte sa för 10 år sen...eller igår. Förhoppningsvis tycker nån om mig även fast jag är som jag är! Å som tur e vet jag att du gör det! Puss o kram på dig syster!
Jag tycker att du är skitbra och det har jag alltid tyckt. Fördomsfulla är vi alla emellanåt ofta pga rädsla. Och mycket fördomar får man möta också vilket kan vara väldigt jobbigt, sårande och irriterande.
Jaja... vem är jag att skriva kloka ord...
Tack för era fiiina ord! Svackor har vi alla ibland hehe ;)
